Hur jag insåg att jag ville bli grafisk designer

Min passion för det digitala skapandet startade med att jag lärde mig själv koda hemsidor (CSS och HTML) vid 11 års ålder. Jag hade startat en blogg men alla designteman som fanns var så fula. Detta var 2005 och innan det fanns bloggare som delade med sig av fina gratisdesigner. Så en dag när jag var hemma och sjuk så satte jag míg ner och försökte klura ut vad alla dessa ord och tecken betydde och hur dem påverkade min bloggs utseende. Jag lärde mig byta header, backgrund, ändra typsnitt och storlek på inläggen. Med envishet och tid utvecklades detta till att jag idag kan skapa hela hemsidor genom ord och tecken. 
 
 
Under tiden som min kunskap och intresse för webbdesign utvecklades kom även viljan att skapa digital konst för att smycka min blogg mer. Jag ville kunna ta vackra bilder, ha en snygg header som introduktion till min blogg och drömde om att kunna skapa illustrationer i stil med Elin Keros (Nevnarien). Än så länge gick jag i högstadiet och trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig allt detta. Det verkade så svårt och jag visste inte ens vilket program hon och andra jobbade i.
 
 
I 1:an på gymnasiet köpte jag min första systemkamera, en begagnad Nikon D60 som jag köpte av en kompis som gick mediaprogrammet, och då började jag fota mer än bara på semesterresor och konserter. I samband med detta skulle min klass tillsammans med estet bild göra ett scenprojekt tillsammans med röda korset och jag skulle omvandla foton till svartvita illustrationer. Jag kunde ingenting om Illustrator och min kunskap i Photoshop var ytterst begränsad. Hade lär mig om ljus och kontraster i en liten kurs jag läst om foto. Men jag låtsades att jag viste precis vad jag gjorde, tog på mig uppgiften och experimenterade mig fram till vad alla verktyg och funktioner gjorde och hur dem fungerade. Jag klarade av uppgiften och var nöjd med mina klumpiga illustrationer av ansikten.
 
 
 
Jag gick musikprogrammet på gymnasiet för att jag ville att det skulle vara roligt att gå till skolan. Men jag hade aldrig några planer på att göra det till en karriär. Sen jag var 12 hade jag velat bli journalist, för att jag älskar att skriva, och det var det enda yrket jag visste om där jag skulle få betalt för att skriva. Så efter gymnasiet började jag på journalistprogrammet på Strömbäcks Folkhögskola. Men när jag gick där insåg jag att jag inte ville bli journalist. Det roligaste på hela utbildningen var det lilla momentet som berörde foto och grafisk form. När vi lärde oss lite om InDesign, hur kameran fungerade och hur en enkelt redigerade sina bilder i Photoshop. Det är dessutom en rätt så svinig bransch och redan på utbildningen så fick jag massor av skit och påhopp för mina feministiska åsikter och för det faktum att jag var en ung kvinna som tog plats. Så jag orkade inte fortsätta. Jag gick klart första året av två, hoppade av och jobbade i ett år för att fundera på vad jag egentligen ville göra. Vissa strider är inte värda att ta och samma strid kan vara värd att kämpa om den utspelar sig kring något en bryr sig om.
 
 
Året som jag jobbade, året jag blev gravid med Helmer och året fyllde jag 20. Det året jag fick Adobe creative suite i present av mina vänner Sandra och Jonas och då började jag sitta hemma med programmen. Jag lärde mig göra enkla illustrationer och flashiga headers till min blogg. Och på grund av att jag upptäckte hur kul det var började jag göra lite research på vad det fanns för utbildningar och kurser på ämnena grafisk form och illustration. Jag hittade Digital medieproduktion (DMP) och kursen Grafisk design och media A (som också hade en fortsättningskurs). Jag ville inte börja på ett program för att sen inse att jag inte ville detta heller och hoppa av så jag sökte in till kurserna (Grafisk design och media). Hösten 2015 och våren 2016, efter att jag hade varit mammaledig med Helmer, gick jag dessa kurser för att testa och visste sen att det var detta jag ville göra. Så ett år senare sökte jag till DMP och kom in.
 
 
Så nu har jag påbörjat min andra termin på DMP och har som mål att jobba som grafisk designer, illustratör och/eller webbdesigner när jag har avslutat mina studier. Även fast vi utbildas till 100 olika yrkestitlar samtidigt, fast jobben är få och fast min framtid är mer osäker än när jag var inställd på att bli journalist så känner jag mig trygg för att jag gör någonting som jag tycker är roligt och spännande. Något som gör mig nyfiken och ivrig inför att lära mig mer. 
 
☆ ☆ ☆
 
Tidigare inlägg:

Evelina

Josefin & Vanja

 
 
Efter att ha illustrerat typ 10 självprortätt så har jag fått ny inspiration av att lyssna på Josefin och Vanjas senaste poddavsnitt och illustrerade dessa superpinglor.
 
Avsnittet handlar om hur dem hanterar alkohol. Josefin firar sju år som nykter och Vanja har av egna själ valt att avstå från alkohol. Dem delar båda sina tankar och historier om sina komplicerade relationer till alkoholen. Tycker att detta är ett så otroligt viktigt ämne att prata om. Det är så många som far illa när alkohol är inblandat. Inte bara att en själv kan göra saker en ångrar på fyllan utan också att ens drickande kan gå ut övera andra.
 
Jag känner mig stolt när jag ser andra som lyfter tabubelagda ämnen och vågar berätta sin historia. Det finns inget som inspirerar mig så mycket som att få höra andras berättelser om hur dem tampas med sina demoner. Att få höra att vi alla är lika när vi går igenom svåra saker. Och särkillt peppande och rörande är det att få se och läsa all positiv respons och det stöd folk erbjuder.

Evelina

Vi är din armé!

En person vars liv jag har följt och brytt mig om i 10 år går igenom en jobbig tid nu. Sandra Beijers blogg är den jag har följt allra längst och jag vet att jag inte är ensam om att känna att hon är som en vän. Hennes sida är ett community och vi som läser och följer henne är hennes vänner. Speciellt nu när hon bearbetar ett breakup fascineras jag över mängden stöd, tid och engagemang alla hennes följare lägger ned på att försöka få henne att må bättre. Vilket systerskap och vilken kärlek alla dessa människor uttrycker för en person ingen av oss egentligen känner.
 
 

Evelina