Evelina Östlund

"När Salikons rosor vissnar då är jag död"

 
En annan favorit av Astrid Lindgren är hennes korta illustrerade novell Allra käraste syster. Denna har mamma läst för mig som liten, jag har läst den för min syster när hon var 5 - 6 år och jag har set filmatiseringen så många gånger att jag tappat räkningen. Om ni har missat den finns den att se här.
 
 
När jag började skriva om Bröderna Lejonhjärta och vart min kärlek till böcker kommer ifrån började jag också tänka på berättelsen om Barbro och hennes hemliga tvilligsyster Ylva-Li, som aldrig säger Barbro utan allra käraste systerYlva-Li bor under rosenbusken i Barbros trädgård. Rosenbusken som heter Salikos rosor. I boken fly Barbro ner i hålet under busken, när hon känner sig ensam och utstött av familjen. Och dagen historien börjar ska systrarna ge sig av på en resa. En lång resa till den vackraste dalen i världen.
 
 
Barbro har just fått en lillebror och hennes föräldrar är upptagna med att ta hand om den nyfödda bebisen och Barbro känner sig därför bortglömd. I sin fantasi skapar hon Ylva-Li för att inte känna sig ensam och under rosenbusken, nere i hålet i marken där Ylva-Li bor har hon allt hon någonsin önskat sig.
 
Närbokens äventyr börjar nå sin ände och Barbro och Ylva-Li är framme i den vackraste dalen i världen säger Ylva-Li efter ett tag "Ett måste du veta. När Salikons rosor vissnar då är jag död." Barbro rider genast hem, bort från Ylva-Li, för hon kan inte tro att det är sant. När hon är hemma igen blir hennes föräldrar helt överlycklig att hon är hemma igen, de hade varit så oroliga för hon hade varit borta hela dagen. Dagen efter är det Barbros födelsedag och hon får en liten hundvalp. ågot hon alltid önskat sig. Hundvalpen får namnet Ruff. När Barbro går ut i trädgården med Ruff ser hon att Salikons rosor vissnat och hålet i marken är borta.
 
Och jag undrade alltid i slutet av boken hur länge den där rosenbuskens rosor egentligen varit vissna?

Åtminstone här i Körsbärsdalen

 
Jag är 7 år och det är dagen alla vi i klassen ska ta ned din favoritsak till skolan. Jag ser vattenpistoler, rolerblades, Barbie dockor och Pokémon bollar alla pillar, leker och visar upp sina saker där vi sitter i ring på klassrumsgolvet. Alla utom jag. För min sak kan en inte leka med. Det är något som hjälper mig att drömma, något som låter mig komma i kontakt med kära vänner, fara ut på äventyr, utforska nya världar, kämpa mot drakar och onda riddare och komma hem tryggt när allting är över. Det är något som väcker min vilja att berätta, att dela med mig av ord och att skapa. 

Vi går runt i ringen. En och en får vi visa upp och berätta om våra saker. Dela med oss om varför den är speciell. Vi skickar runt sakerna så att alla får se och testa men min skickar vi inte runt. När det blir min tur öppnar jag i stället boken i mina händer och läser från första sidan i boken. Jag läser om Skorpan som berättar om sin storebror Jonatan och landet Nangijala Om branden som får Jonatan att hoppa från fönstret med Skorpan på ryggen och hur Skorpan klarar sig men inte Jonatan. Om Skorpans sjukdom som tar hans liv strax efter att Jonatan har dött och om hur dem båda återförenas i Nangijala. 

 
Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren är det tydligaste och tidigaste minne jag har av böcker. Av en bok och en värld som helt och fullständigt uppslukade mig. Den ledde till att jag under mitt liv alltid har varit en läsande människa och att jag från lågstadiet och fram till idag alltid har skrivit och illustrerat mina egna historier. Min kärlek till ord och fantasin är det som driver min dröm att själv bli författare. Jag har så länge jag kan minnas alltid drömt om att en dag kanske jag kan skriva en bok. En dag kanske andra människor kan få inspireras av mina ord, bli vän med mina karaktärer och helt och fullt uppslukas av den värld jag skapar. Tänk att få skriva och skapa och sen kunna beröra andra människor.
 
Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Shadows and shapes

 
Markus frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att fotas naken. Jag svarade att det beror på. Det beror på vad syftet med bilderna är och vart dem skulle visas upp. Om det skulle vara för ett magasin, för reklam eller i politiskt syfte skulle svaret vara nej för att då skulle min kropp bli en symbol för sex. Men om det skulle vara ett konstprojekt skulle jag kunna tacka ja beroende på syftet bakom. Jag tycker nämligen kroppar i konst inte är objektifierande på samma sätt som när kroppar visas upp i reklam eller för en politisk agenda. För då handlar det ofta om sex eller objektifiering medans det ofta bara handlar om former i konst. Ja konst gör också kroppar till objekt men på ett helt annat sätt. Det är anledningen till att jag själv målar nakna kroppar. För att jag tycker att formerna och hur skuggorna faller är vackra.
 
 
Detta är den andra av dem illustrationer jag målat dem senaste dagarna. Jag känner att jag börjar hitta mitt uttryck nu. Hur jag målar, vilka tekniker jag använder och hur jag använder mig av färg. Jag tvekar inte längre, jag bara skapar. 
 
 
Men det hinndrar mig så klart inte från att exprimentera. Här ser ni min tredje illustration inspirerades av Vincent van Goghs Stjärnenatt

Tryck gärna på hjärtat så jag vet vilka inlägg ni gillar bäst!

Om mig

Min profilbild
Jag heter Evelina Östlund och jag är från Umeå. Jag gillar konst, kaffe och musik en kan dansa till. Min blogg handlar om mitt liv som fru och mamma. Men också om mina drömmar om att jobba med design, konst och skrivande.

Translate my blog -->