the other evelina

Evelina Östlund

Djävulen bär Prada

Sen i fredags har jag, Markus och Helmer varit sjuka först Helmer, sen Markus och nu jag. Måndag och tisdag var jag hemma medan Helmer var tillbaka på förskolan och Markus på universitetet, och jag har mest bara sett på film. Jag såg bland annat Djävulen bär Prada för 30:e gången. Sen den kom ut 2006 har jag sett den flera gånger älskar att den handlar om mode, utspelar sig i New York och delvis i Paris och att den diskret belyser ett strukturellt problem med inställningen mot kvinnor som gör karriär.
 
 
Djävulen bär Prada (The Devil Wears Prada)  handlar om Andy, en blivande journalist med färsk examen från Northwestern University. Trots hennes tveksamma inställning inför den ytliga modebranschen, får hon jobbet "a million girls would kill for", andra assistent till Miranda Priestly den iskalla chefredaktören för Runway modemagasin. Andy planerar att stå ut med Mirandas alltför krävande och förnedrande behandling under ett år i hopp om att få ett jobb som reporter eller skribent någon annanstans. För, som den ledande assistenten Emily uttrycker det, "Work a year for her and you can get a job at any magasin you want."
 
I början kämpar Andy med att få ihop sitt jobb och hon passar inte riktigt in bland sina skvallrande och modemedvetna medarbetare. Särskilt svårt har hon att komma överens med Mirandas ledande assistent Emily. Men med hjälp av fashion director Nigel, en make over och större engagemang i att förstå sig på den värld hon har gått in i börjar hon sakta stiga i rang. När Andy börjar bry sig om sitt jobb och då även mer och mer tid på att följa Mirandas minsta vink, uppstår problem i hennes privatliv. Hon hamnar gång på gång i konflikt med sina vänner och sin pojkvän. Allt dem ser är hur hennes löjliga jobb kommer i vägen för deras gemensamma planer och inte hur det hjälper Andy med hennes karriär.

 
Andy är karriärsdriven och målmedveten. När hon har satt fokus på någonting så gör hon allt för att klara av det. I modebranschen, som hon aldrig har varit en del av eller velat komma in i, hittar hon ett sätt att knyta dem kontakter hon behöver för att nå sitt mål att bli journalist. Något som gör mig upprörd är hur hennes vänner och främst hennes pojkvän Nate behandlar henne när det går bra för henne på jobbet. När hon börjar bygga en karriär. Nate skuldbelägger henne för att hon lägger tid på sitt jobb i stället för på honom. Ja, jag förstår att han blir besviken när hon missar hans födelsedagsfest för att hon måste jobba i sista minuten och ja, Andy har ett val, hon kan välja att inte jobba när hon går in på övertid. Men varför ska Andy behöva välja mellan sin relation eller karriär? Anledningen att Nate blir arg på henne är egentligen inte för att hon missar saker hon lovat att komma på. Utan att hon läger tid på ett jobb och en karriär som han anser är fånig och för att hon väljer sitt jobb över honom. Han använder det till och med som den enda anledningen till att han senare gör slut med henne. Att han inte kan vara med henne för att den relation hon valt att lägga tid på är med sin chef. Han är själv kok och jobbar för att göra karriär inom sitt valda yrke men det är aldrig något som kommenteras. Hans jobb är inte precis ett lätt 9 till 5 jobb och det tar säkerligen upp mycket av hans tid men det är inte ett problem.
 
Jag tycker Andy sammanfattar allting bra själv när hon försvarar sin chef Miranda.
 
"Ok she's tough. But if Miranda were a man no one noticed anything about her except how great she is at her job."
 
Vi ska inte behöva försvara våra val bara för att vi är kvinnor.
 
Jag har bara sett filmen så mina reflektioner är helt och hållet baserade utifrån den.

I am a woman. Hear me roar.

Om ni bara visste hur länge jag har väntat på att skriva ett inlägg som passar till denna rubrik.
 
I onsdags var det 8 mars och internationella kvinnodagen. Jag älskar den pepp och det systerskap jag får se på sociala medier denna dag men jag tycker också att vi behöver just denna pepp och den påminnelse den ger var enda eviga dag. Därför tänkte jag förlänga detta med ett litet inlägg med fina saker som jag har stött på på den stora vida webben den senaste tiden.
 
 
För ett tag sedan la Elle Sverige upp denna med följande text:
 
Zara Larsson i Skavlan ikväll som svar på frågan om hon åsyftar "alla män" när hon pratar om ett hat mot män: – Det är klart jag inte menar alla män. Debatten är så uttjatad. Jag menar bara att machokulturen och män i grupp är läskiga, obehagliga och jobbiga. 
I ett senare skede frågar Skavlan hur Zaras pappa, som hon diskuterar mycket med, ställer sig till när hon diskuterar att hon ”hatar alla män”. Håller han med, undrar Skavlan? – Nej, men han förstår ju vad jag menar. Åter till det irrelevanta samtalsämnet ”alla män”… Det är inte så att min pappa tar åt sig. Inte mina killkompisar heller. Jag har män i mitt liv som jag älskar och ser upp till. Men det här… ”det gäller inte alla män”.. nej, vi vet det. Men om du inte är våldtäktsman, om du inte misshandlar kvinnor, om du inte är en översittare i alla rum – ta inte åt dig då. Det är bara det.
 
Såg ni Zara Larsson i Skavlan? Tycker hon är så rolig, smart och bra. Älskar att hon är så okonstlad och att hon alltid säger precis vad hon tycker utan att be om ursäkt för det. Go Zara!
 
 
Okej alla vi som såg Melodifestivalens tredje deltävling såg också Clara Henrys coola mellanakt. Så här skrev hon efter sitt peppiga framträdande:
 
Tack för all kärlek! Herregud!!! Det är helt sjukt. Här står en på en scen och sjunger om helt självklara saker, som att respektera folk för den de är och att få lika lön för lika jobb. Och så råkar det tydligen vara något som tidningarna kallar "politik". Som folk antingen ropar HURRA åt, eller blir arga och hatiska av. Som en behöver tjata om. Om och om igen. Tills folk fattar. Tänker vara en riktig jäkla tjat-ragata när det kommer till sånt här, bara så ni vet. (Foto: @stinastjernkvist / SVT)
 
Och jag håller verkligen med om att detta är själklara grejer och borde inte behöva lyftas upp som någonting häpnadsväckande. Men all kärlek till Clara och alla andra som orkar tjata och höja rösten om detta. Vi ska fortsätta tills alla fattar.
 
 
Flora Wiström delade denna video den 8 Mars med texten:
 
Genomsnittskvinnan i Sverige tjänar 2 miljoner mindre än genomsnittsmannen under ett arbetsliv. Ej ok.
 
Detta var någonting hon gjorde tillsammans med den sajt hennes blogg nu ligger hos baaam.se och rent pedagogiskt tycker jag att dessa korta videos är super. En får ingen djupgående fakta men det är endå fakta. Fakta om någonting som är så snett, skevt och märkligt och därför något som behöver lyftas för att vi ska kunna få en förändring. Den av dem större rötterna till många probelm är okunskap och oviljan att ta till sig kunskap.
 
 
Avslutar med denna video med ett kort men viktigt budskap.
 
Jag är en kvinna! Respektera dig själv. Respektera kvinnor. För kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter.

Real women through the decades

 
Det finns många beauty through the decades och ideal throughout history videos ute på youtube nu och jag tycker att dem är väldigt inspirerande och roliga. Men de flesta tar bara upp dem övre klassens västerländska kvinnor och deras mode och skönhetsideal. Dem visade alla skönhetsideal från en stereotypisk och pop-kulturel synvinkel. Någon form av idealistisk version av verkligheten. Den allmänna kvinnan, dem som kämpade för oss kvinnor och dem som vårdade sårade i krig blir satta åt sidan. Dem som levde och kämpade utan vackra tyger och säkra inkomster. Dem som bara försökte överleva dagen.
E V L I N A . Ö S T L U N D

-->