the other evelina

Evelina Östlund

Allt som blir kvar

 
Jag har nyligen läst klart Sandra Beijers andra roman Allt som blir kvar. På många sätt älskade jag den. Språket är, precis som i Sandras första roman, otroligt vackert. Trotts att hennes ord beskriver något fruktansvärt. Jag tyckte om den här boken men den väkte många funderingar under läsningens gång. 
 
Boken handlar om kärlek. Men inte den fjärilsfladdrande, glittrande förälskelsen utan kärlek som tar slut. Mina känslor kring boken skulle ha varit bättre om jag kunnat relatera mer till huvudpersonen. Matilda blir dumpad av sin pojkvän på den allra första sidan och boken är berättelsen om hur hon kommer över honom. Jag är lycklig i min relation och jag kunde inte komma in i den typen av sinnestillstånd som krävs för att hlet och fullt uppskatta en feel bad roman av detta slag.
 
Jag saknar någon form av förankring i det förflutna. Vem brukade hon vara? Vad är det hon saknar? Hur var det innan hon blev dumpad? Jag vill veta vad och vem det är hon sörger. Men jag förstår att i Matildas värld är det detta hon desperat försöker glöma och därför får förhållandet så lite plats. För det är över och borta.
 
I princip hela boken berättar om Matildas vän Miron som gör sitt bästa för att dra med Matilda på olika äventyr. Dem ska ha så roligt att hon inte hinner tänka och en dag kommer hon vakna upp och ha glömt sitt ex och vad dem hade. Men jag tycker att det blir tydligare och tydligare när historien fortlöper att Miron har missförståt allting. Det är egentligen inte hennes gångna relation hon sörger. För efter halva boken är uppbrottet bara en fluga i periferin och Matilda börjar istället bli rädd för är att bli ensam igen och det kan inte Miron rädda henne ifrån. 

Matilda går in i någon slags drömvärld utan regler och utan konsekvenstänkande. En kännsla jag även fick av filmen The Dreamers. Matilda, Miron och ytterligare en vän, Simon, ingår i någon slags pakt som ingen utomstående får komma in i. Miron och Simon verkar älska deras äventyr men Matilda verkar bara trött. Hon släpas runt på fest efter fest som en lealös docka och hennes egna vilja verkar ligga kvar i det förflutna. Eller rättare sagt verkar den ligga hos Miron. Jag funderade hela boken vad hans egentliga motiv för detta var, för jag kännde att det fanns mer bakom hans ideer om äventyr än att pussla ihop Matilda igen. Miron blir så uppfylld av hans planer att Matilda glöms bort. Matilda är i spillror och hon vet inte vem hon är utan sitt ex. Hon försöker plocka ihop sig själv igen men hon verkar själv inte veta vad som egentligen blev kvar av henne.
 
Boken är jättefint skriven och jag njöt av att läsa den bara på grund av språket. Men boken väckte fler frågor än vad den gav svar och jag blev bara mer och mer förvirrad och vilsen desto längre in i boken jag kom. Men det är väl precis där Sandra har lyckats. För det är väl precis så ett uppbrott är.

Djävulen bär Prada

Sen i fredags har jag, Markus och Helmer varit sjuka först Helmer, sen Markus och nu jag. Måndag och tisdag var jag hemma medan Helmer var tillbaka på förskolan och Markus på universitetet, och jag har mest bara sett på film. Jag såg bland annat Djävulen bär Prada för 30:e gången. Sen den kom ut 2006 har jag sett den flera gånger älskar att den handlar om mode, utspelar sig i New York och delvis i Paris och att den diskret belyser ett strukturellt problem med inställningen mot kvinnor som gör karriär.
 
 
Djävulen bär Prada (The Devil Wears Prada)  handlar om Andy, en blivande journalist med färsk examen från Northwestern University. Trots hennes tveksamma inställning inför den ytliga modebranschen, får hon jobbet "a million girls would kill for", andra assistent till Miranda Priestly den iskalla chefredaktören för Runway modemagasin. Andy planerar att stå ut med Mirandas alltför krävande och förnedrande behandling under ett år i hopp om att få ett jobb som reporter eller skribent någon annanstans. För, som den ledande assistenten Emily uttrycker det, "Work a year for her and you can get a job at any magasin you want."
 
I början kämpar Andy med att få ihop sitt jobb och hon passar inte riktigt in bland sina skvallrande och modemedvetna medarbetare. Särskilt svårt har hon att komma överens med Mirandas ledande assistent Emily. Men med hjälp av fashion director Nigel, en make over och större engagemang i att förstå sig på den värld hon har gått in i börjar hon sakta stiga i rang. När Andy börjar bry sig om sitt jobb och då även mer och mer tid på att följa Mirandas minsta vink, uppstår problem i hennes privatliv. Hon hamnar gång på gång i konflikt med sina vänner och sin pojkvän. Allt dem ser är hur hennes löjliga jobb kommer i vägen för deras gemensamma planer och inte hur det hjälper Andy med hennes karriär.

 
Andy är karriärsdriven och målmedveten. När hon har satt fokus på någonting så gör hon allt för att klara av det. I modebranschen, som hon aldrig har varit en del av eller velat komma in i, hittar hon ett sätt att knyta dem kontakter hon behöver för att nå sitt mål att bli journalist. Något som gör mig upprörd är hur hennes vänner och främst hennes pojkvän Nate behandlar henne när det går bra för henne på jobbet. När hon börjar bygga en karriär. Nate skuldbelägger henne för att hon lägger tid på sitt jobb i stället för på honom. Ja, jag förstår att han blir besviken när hon missar hans födelsedagsfest för att hon måste jobba i sista minuten och ja, Andy har ett val, hon kan välja att inte jobba när hon går in på övertid. Men varför ska Andy behöva välja mellan sin relation eller karriär? Anledningen att Nate blir arg på henne är egentligen inte för att hon missar saker hon lovat att komma på. Utan att hon läger tid på ett jobb och en karriär som han anser är fånig och för att hon väljer sitt jobb över honom. Han använder det till och med som den enda anledningen till att han senare gör slut med henne. Att han inte kan vara med henne för att den relation hon valt att lägga tid på är med sin chef. Han är själv kok och jobbar för att göra karriär inom sitt valda yrke men det är aldrig något som kommenteras. Hans jobb är inte precis ett lätt 9 till 5 jobb och det tar säkerligen upp mycket av hans tid men det är inte ett problem.
 
Jag tycker Andy sammanfattar allting bra själv när hon försvarar sin chef Miranda.
 
"Ok she's tough. But if Miranda were a man no one noticed anything about her except how great she is at her job."
 
Vi ska inte behöva försvara våra val bara för att vi är kvinnor.
 
Jag har bara sett filmen så mina reflektioner är helt och hållet baserade utifrån den.

The First Wives Club

 
I Söndags när Markus jobbade och Helmer sov så unnade jag mig en skål lösgodis och en film. Jag gick igenom min lista på Netflix och hittade The First Wives Club (Före detta fruars klubb. Bara namnet på filmen fick mig att bli intresserad. Jag älskar 90-tals komedier och dem får gärna utspela sig i New York. Den var hejdlöst rolig och charmig och fylld med skådisar en känner igen. Som Goldie Hawn, Bette Midler, Diane Keaton, Sarah Jessica Parker och Maggie Smith.
 
 
Filmen handlar om tre medelålders Manhattankvinnor, Elise, Brenda och Annie, som har mer än en långvarig vänskap gemensamt. Efter att i åratal har hjälpt sina män att klättra på karriärstegen, gett dem kontakter och prestige, så blir de alla dumpade av sina män för en yngre kvinna. Men trion är fast besluten att ta kontroll över situationen och inte bli offer. I stället för att låta sina exmän utnyttja dem så smider de finurliga planer för att slå till mot männens ömmaste punkt - plånboken.
 
 
Jag tyckte filmen var rolig, smart och viktigt. Det är inte en feministiskfilm i den bemärkelsen att filmens huvudsyfte inte är att belysa problem eller strukturella skillnader mellan män och kvinnor utan filmens syfte är att underhålla. Men den tar ändå upp ämnen som är problematiska. Som att kvinnorna får stå till svar för allt som går fel i deras relationer och familjer. Det är deras fel om deras man lämnar dem. Eller att kvinnor är som fina ägodelar. Som en söt hudvalp eller en vaker prydnad och när hon inte är ung vacker och tyst längre utan har blivit gammal, klängig och gnällig så kan männen byta ut dem lika lätt som att lämna tillbaka en bok på biblioteket. Jag får så ont i magen av att det får vara så här och att alla inte inser hur sjukt skruvad detta synsätt är. Inte konstigt att så många mår så dåligt när dem förväntas och tvingas se till att alltid vara stabila, omhändertagande, ansvarstagande, moderliga, tysta men uppmuntrande och fina att titta på medan dem gör det. Och på ett diskret sätt så problematiserar filmen ändå detta och lyfter det sjuka i Elise, Brenda och Annies situationer.
 
 
En rolig detalj i filmen är att när filmen kom 1996 så var Ivana Trump, Donald Trumps första fru, det tydligaste exemplet på den första frun. Deras skilsmässa var den största skandalen under 90-talet. Han behöll henne tills han var rik nog att kasta henne åt sidan för en yngre kvinna. I linje med filmens anda får hon leverera filmens mest ihågkomna citat. “Don’t get mad. Get everything!” Amen, Ivana. Amen.
E V L I N A . Ö S T L U N D

-->