Vad som hände på MVC

 
Vad tråkigt för er. Det är ju skam att ni, främst din man, blev så dåligt bemötta av folk som jobbar med att få människor att må bra. 
Om det är ok att jag frågar så undrar jag hur det går till när dem ska "tvinga fram" en förlossning och hur du upplevde det? Förlåt om det känns jobbigt att jag frågar.
 
Vi hade fåt en tid för ultraljud i vecka 20, men bebisen såg ut att bara vara 12 veckor gammal och dem hittade inga hjärtslag eller tecken på liv. barSjuksköterskan tog sakta bort kamerastades från min mage och tittade sorgset på mig.
"Tyvärr." Sa hon. 
"Menar du att ..." Markus ord tig slut. Det fanns inga ord för vad vi visste. 
"Det ser ut som att det har blivit ett missfall. Jag beklagar." En kal hand läggs på min arm och jag får servetter att själv torka min mage med. Kletet vill inte bort, det suger sig fast mot min mage. Min blick blir allt mer grumlig. Markus håller min hand genom allting och Helmer sitter tyst i Markus knä. Som om även han förstod. Vi kom för att få reda på hur Helmers blivande syskon mådde där inne i magen. Men det glada bemötandet byttes snart mot oro, för att sedan övergå i tystnad. Vi hade förstått vad som hänt redan innan sköterskan vände sig mot oss och sa: "tyvärr". Vi hade ju varit på ett ultraljud tidigare med Helmer och då hade vi sett allting. Huvud, näsa, läppar, händer och fötter, fingrar och tår. En liten kropp. Nu var det bara tomt. 

Dem kallade det för ett missfall att fostret hade dött. Ingen ville erkänna dig för var du faktiskt va, ett barn. Några dagar efter ultraljudet drevs vårat döda barn ut och plötsligt var vi inte längre blivande tvåbarnsföräldrar utan föräldrar med sorg.

Det startade som frossa. Isande kyla som spred sig i kroppen och förlamade mig. Jag kunde inte sitta eller stå upp bara ligga på sjukhussängen och vänta. Vänta på att värkarna skulle börja. Frossan överlappades sen av kramper, inte en molande mensvärkskänsla som dem hade sagt att jag kunde vänta mig. Tydliga värkar som kom i pulserande takt. En förlossning utan mål, utan glädje och utan vetskapen om att det ändå skulle leda till något vackert. Vetskapen som gett mig drivkraft i min förra förlossning. 

Personalen berättade aldrig om detta var normalt eller vad jag kunde vänta mig. Jag fick bara veta vad som skulle hända precis nu, inte hela ledet av händelser och möjliga utgångar. Trotts att jag frågade. Trots att Markus frågade. Jag förstår att jag inte var någon speciell patient eller att det jag gick igenom var ovanligt för dem, dem gör detta varje dag. Men för mig var det första gången och jag visste ingenting. Jag fick inga fullständiga svar när jag frågade. Jag fick veta att jag kunde vara färdig för att få gå hem vid lunch men vi var där från 7 - 19 (12 h). När det tog längre tid sa dem att jag skulle få lunch på sjukhuset. Men när barnet var ute vid 13, och jag inte har ätit sen 6, fick jag veta att jag inte fick äta på några timmar för att jag skulle ligga inne för observation. Rutinmässig observation tydligen men ingen hade sagt något till mig och den information jag fick var felaktig. Jag spydde av hunger och illamående och när jag väl fick äta något när klockan var 16 fick jag i mig en husman och en liten skål kräm som jag fick behålla i 10 min. Jag ville bara att allt skulle vara över så vi kunde gå hem till våran son och börja läka. Aldrig glöma men i bästa fall slicka såren och gå vidare.
 
Det svåraste i sorgen över att ha förlorat ett barn under graviditeten är att det behandlas som om det aldrig fanns. Efter att jag och Markus har delat med oss av våran historia och hur vi känner är det många som har hört av sig eller sagt till oss att även dem har fått missfall och förlorat efterlängtade barn. Vi är många som inte får något öppet utrymme att prata om detta. Vi har rätt att sörja och bli tagna på allvar i våran sorg. Detta är något som som vi behöver lyfta och känna att vi kan prata om.
 
♥ ♥ ♥
 

Evelina

Allra käraste ni

Godmorgon allra Käraste ni.
Jag vill tack er alla som tog er tiden att läsa mitt inlägg igår. Att läsa era kommentarer och få mota så mycket positiv energi är så stort. Efter allt som hänt så värmer det att få höra att så många bryr sig och har gått igenom liknade saker.
 
 
Vi pratar aldrig om missfall och detta gör att en känner sig väldigt ensam. Det kändes som om det endast är vi som någonsin har gåt igenom något som detta. Men efter att ha berättat högt hur vi känner märker jag hur otroligt många det är som har fått missfall och vilken enorm sorg det leder till när en gått och längtat efter ett barn.
 
 
Jag förstår att sjuksköterskorna och läkarna på MVC måste se på det så objektivt som möjligt för att behålla en professionell hållning mot sina patienter. Dem hjälper kvinnor med missfall, aborter och andra undersökningar varje dag. Men för mig och Markus var det första gången och vi hade önskat att någon såg att vi var ledsna och bekräftat att det var okej att sörja.  
 
Jag fick en fråga om hur exakt det går till när dem hjälper en att starta en förlossning efter ett missfall och jag tänkte skriva ett inlägg om det framöver. Tack igen ni är så fina och underbara.

Evelina

Om att förlora ett barn

 
I februari i år fick jag och Markus reda på att jag var gravid igen. Allt praktiskt och alla omställningar som det innebär att få barn spelade ingen roll, för Helmer skulle bli storebror. Jag mådde precis likadant som när jag var gravid med Helmer. "Åksjukeillamående" från vecka 6 - 16. Så denna gång var vi förberedda på tröttheten, spyorna, utmattningen, huvudvärken och humörsvängningarna. Men denna gång var allting lite kraftigare. Jag kunde knappt äta och gick ner i vikt i en rasande fart. Jag hade även små, oregelbundna kramper i magen. Jag pratade med min barnmorska om detta men hon sa att det inte var något att oroa sig för. Att kramperna förmodligen var tarmarna som flyttade om sig för att ge plats åt livmodern och att det är normalt att må illa den första tiden. Att jag nog skulle få tillbaka aptiten och gå upp igen lagom till ultraljudet. Så jag litade på henne och väntade.
 
I vecka 20 var vi på ultraljud för att få reda på hur Helmers blivande syskon mådde där inne i magen. Men det glada bemötandet från sjukhuspersonalen - och kommentarer om hur kul det ska bli för Helmer att bli storebror - byttes ut mot tystnad när dem satte kamerastaven mot min kladdiga mage. Jag och Markus fattade vad som hänt innan sköterskan vände sig mot oss och sa:
"tyvärr". 
Barnet hade dött. Dem sa att det var ett missfall.
 
Några dagar senare drevs vårat döda barn ut och plötsligt var vi inte längre blivande tvåbarnsföräldrar utan föräldrar med sorg. Vi hade förlorat barnet som vi längtat efter. Barnet som vi hade börjat fundera på namn till. Som vi hade flyttat till en större lägenhet för och som vi älskade. Som dem på MVC bara hade kallat ett foster.
 
 
När jag skulle få hjälp att driva ut vårat barn var ingen särskillt tydlig med mig om vad som skulle hända. Någon sa att det skulle gå fort och att jag skulle få gå hem vid lunch. Klockan blev 12 och allting var klart, trodde vi. Nej, jag kunde inte gå hem än. Jag var tvungen att ligga kvar, hur länge visste dem inte exakt. Jag skulle få dropp och dem skulle ta blodprov på mig innan jag fick gå hem. Jag frågade om jag fick äta någonting. Vi hade kommit dit vid 07:30 och jag hade inte ätit någonting på hela dagen. Nej, jag fick inte äta något innan jag hade fått dropp. Vi var dem enda som låg inne på avdelningen den dagen, vi fick vänta till kl. 15 innan någon kom och gav mig dropp. Nu fick jag äta men jag fick inte gå hem förrän jag pratat med en läkare. Jag åt en knäckemacka som jag inte fick behålla för att jag inte ätit någonting på hela dagen. En läkare kom, jag uppfattade nästan ingenting av vad hon sa, jag ville bara åka hem. 
 
Ingen vände sig till Markus under hela dagen. Dem pratade bara med mig. Jag mådde illa, hade ont, kräktes, hade frossa och för en kort sekund svartnade det för ögonen. 80% av det dem sa uppfattade aldrig jag. Han var bara ett bihang och barnet i min mage var inget barn utan ett foster och vi hade inte förlorat ett barn, det var ett missfall.
 
 
Sommaren var bottenlös sorg och otrolig trötthet. Vi fortsatte framåt och tog oss ut för Helmers skull. För att han ändå skulle få en bra sommar. Sommaren kom och gick men oavsett om vi reste, badade eller tittade på film fanns Du med oss. Hjälplösheten inför att inte kunna ändra på ultraljudsbilderna, över att inte kunna blåsa liv i det barn som aldrig blev försvinner inte oavsett hur många soltimmar sommaren erbjöd.
 
Vi har förlorat ett barn. Du som vi längtade så mycket efter kommer aldrig få chansen att andas, höra våra röster, aldrig få skrika förtvivlat när du ser världen för första gången, aldrig ta dina första steg och aldrig få träffa din bror. Vi har insett detta, vi har accepterat det och vi försöker göra så gott vi kan tills allting är som det var nyss. Men det blir det aldrig.
 
 
Dem kallade det för en mola eller druvbörd. Små blåsor hade bildats på moderkakan och förhindrat att Du fick näring. Så du hade inte fått någon chans att växa och så småningom hade du dött. Symtomen på detta är att en under graviditeten kan få mellanblödningar, små kramper och kraftigt illamående. Jag minns att min barnmorska blev fundersam när jag kom på hälsoundersökning veckan innan ultraljudet och att jag då fortfarande inte hade börjat gå upp i vikt. Men hon gjorde inget mer än att just bli fundersam. Hon skulle avvakta tills efter ultraljudet. 
 
Tydligen är druvbörd rätt vanligt och på MVC frågade dem upp mycket om hur jag mått under graviditeten. Dem tyckte att det var märkligt att det inte hade upptäckts tidigare. För det farliga med druvbörd är att blåsorna växer när kroppen producerar graviditetshormon och kan utvecklas till tumörer. De muterade cellerna som växer till dem här blåsorna kan sprida sig i kroppen och sätta sig i t.ex. lungorna och utvecklas till cancertumörer. Så efter att vi hade varit och drivit ut fostret som varit Du fick vi inte sörja ifred. 
 
Jag fick ett samtal där jag fick veta att jag behövde komma tillbaka för att lämna blodprov och så skulle dem berätta vad druvbörd innebar. Dem skulle titta på mina hormonvärden och se så att graviditetshormonet gick ned till noll. Att min kropp hade uppfattat att jag inte var gravid längre. Jag gick på röntgen för att se så att jag inte hade några tumörbildningar i kroppen och det hade jag inte. Men graviditesthormonet behövde fortfarande gå ner på noll och stanna där så jag fick sätta in en spiral. Jag fick inte bli gravid igen på minst ett år.
 
Jag åker in en gång i månaden och lämnar blodprov för att hålla koll på mina hormonvärden och än så länge ser allt bra ut. Jag är frisk. Det är det enda som är viktigt. Att jag är hel och fri från tumörer. Men ingen på sjukhuset frågar hur jag mår psykiskt. Ingen frågar hur Markus mår. Ingen brydde sig ens om att förklara något av det här för honom. Det fick jag göra. Han som lika mycket som jag har förlorat sitt barn fick inte ens frågan om hur han mådde. Jag förstår att en kan ha mycket att göra men vi var dem enda på som låg på avdelningen under den dagen.
 
Det känns som att inget spelar någon roll för vi kan ändå aldrig ändra på det som hänt. Vi känner oss förbisedda. Alla väntar sig att det ska vara okej nu. Att vi ska ha sörjt färdigt. Men hur kommer en över något sånt här? 
 
/ Detta har jag och Markus skrivit tillsammans.

Evelina