the other evelina

Evelina Östlund

Då. Nu. Senare.

En dag förra veckan bestämde jag mig för att inte gå till skolan. Det var dagen min motivation försvann och jag kände att jag inte skulle få någonting gjort idag. Så istället satte jag mig och målade. Jag har inte målat på över ett år. Har varken haft tid eller ork för det och jag har också känt rätt mycket prestation över det. Konst är något jag dyker ned i för att uttrycka mig och få utlopp för saker jag inte kan sätta ord på och jag kände en press, från mig själv, att skapa något starkt och perfekt. Så istället för att vältra mig i känslan av att inte duga la jag istället ifrån mig penseln och la undan allt mitt konstmaterial i ett skåp.
 
 
Men denna dag började jag på tre olika tavlor. Målade efter temat dåtid, nutid, framtid och det blev tre olika självporträtt. Den första handlar om hur jag kände för ett år sedan när vårat lilla barn låg kvar i min mage men vi visste att den hade dött. Jag måde så illa av vad jag hade trott var morning sickness och min mage hade växt lite grann av att moderkakan var stor nog för ett 20 veckors barn även om barnet inte fått näring på veckor. Då trodde jag aldrig skulle kunna känna mig glad igen och jag lät mig själv vara ledsen för att min sorg var mitt enda bevis på att Mikael hade funnits.
 
 
Nu finns han inte här med oss utan någon annanstans. Mitt hjärta blöder och värker och det känns som om det redan hade fallit sönder om jag inte hade haft Markus och Helmer. Nu kan jag låta mig själv vara glad och se framåt. 
 

Jag läste om ett japanskt reparationssätt/en konstform som kallas Kintsugi ("golden joinery"). Det är den japanska konsten att reparera trasig keramik med lack som blandats med pulveriserat guld. En metod som ser på sprickorna och reparationen som en del av objektets historia, snarare än något som en ska dölja. Detta träffade då det beskrev hur jag har känt över den sorg jag och Markus gått och går igenom. Mitt hjärta har sprickor och jag försöker laga dem men de kommer aldrig försvinna. Jag kommer aldrig glömma varför jag har dem. Dem är en del av mig nu precis som Mikael, Helmer och Markus alltid kommer vara.
 
 
Senare någon gång i framtiden hoppas jag att jag inte längre ska behöva låsa in mig på skoltoaletten för att jag får panikångest av sorgen som sköljer över mig. Att jag aldrig ska glömma men att jag ska hitta ett sätt att hantera min sorg. Att jag ska bli starkare och större så att sorgen får plats i mig i stället för att ta över mig helt.
 
 
Dem som träffar mig från och med nu kommer inte att kunna se på mig vad jag har gått igenom. Vad vi, jag och Markus har gått igenom tillsammans. Helmer kommer nog inte att minnas detta utan det kommer bli en historia vi berättar för honom när han blir äldre. Detta om någonting har fått mig att inse att du aldrig kan veta hur folk har det eller vad dem går igenom i sina liv. Som det står skrivet på ett papper på Nooras vägg ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”

Vad som hände på MVC

 
Vad tråkigt för er. Det är ju skam att ni, främst din man, blev så dåligt bemötta av folk som jobbar med att få människor att må bra. 
Om det är ok att jag frågar så undrar jag hur det går till när dem ska "tvinga fram" en förlossning och hur du upplevde det? Förlåt om det känns jobbigt att jag frågar.
 
Vi hade fåt en tid för ultraljud i vecka 20, men bebisen såg ut att bara vara 12 veckor gammal och dem hittade inga hjärtslag eller tecken på liv. barSjuksköterskan tog sakta bort kamerastades från min mage och tittade sorgset på mig.
"Tyvärr." Sa hon. 
"Menar du att ..." Markus ord tig slut. Det fanns inga ord för vad vi visste. 
"Det ser ut som att det har blivit ett missfall. Jag beklagar." En kal hand läggs på min arm och jag får servetter att själv torka min mage med. Kletet vill inte bort, det suger sig fast mot min mage. Min blick blir allt mer grumlig. Markus håller min hand genom allting och Helmer sitter tyst i Markus knä. Som om även han förstod. Vi kom för att få reda på hur Helmers blivande syskon mådde där inne i magen. Men det glada bemötandet byttes snart mot oro, för att sedan övergå i tystnad. Vi hade förstått vad som hänt redan innan sköterskan vände sig mot oss och sa: "tyvärr". Vi hade ju varit på ett ultraljud tidigare med Helmer och då hade vi sett allting. Huvud, näsa, läppar, händer och fötter, fingrar och tår. En liten kropp. Nu var det bara tomt. 

Dem kallade det för ett missfall att fostret hade dött. Ingen ville erkänna dig för var du faktiskt va, ett barn. Några dagar efter ultraljudet drevs vårat döda barn ut och plötsligt var vi inte längre blivande tvåbarnsföräldrar utan föräldrar med sorg.

Det startade som frossa. Isande kyla som spred sig i kroppen och förlamade mig. Jag kunde inte sitta eller stå upp bara ligga på sjukhussängen och vänta. Vänta på att värkarna skulle börja. Frossan överlappades sen av kramper, inte en molande mensvärkskänsla som dem hade sagt att jag kunde vänta mig. Tydliga värkar som kom i pulserande takt. En förlossning utan mål, utan glädje och utan vetskapen om att det ändå skulle leda till något vackert. Vetskapen som gett mig drivkraft i min förra förlossning. 

Personalen berättade aldrig om detta var normalt eller vad jag kunde vänta mig. Jag fick bara veta vad som skulle hända precis nu, inte hela ledet av händelser och möjliga utgångar. Trotts att jag frågade. Trots att Markus frågade. Jag förstår att jag inte var någon speciell patient eller att det jag gick igenom var ovanligt för dem, dem gör detta varje dag. Men för mig var det första gången och jag visste ingenting. Jag fick inga fullständiga svar när jag frågade. Jag fick veta att jag kunde vara färdig för att få gå hem vid lunch men vi var där från 7 - 19 (12 h). När det tog längre tid sa dem att jag skulle få lunch på sjukhuset. Men när barnet var ute vid 13, och jag inte har ätit sen 6, fick jag veta att jag inte fick äta på några timmar för att jag skulle ligga inne för observation. Rutinmässig observation tydligen men ingen hade sagt något till mig och den information jag fick var felaktig. Jag spydde av hunger och illamående och när jag väl fick äta något när klockan var 16 fick jag i mig en husman och en liten skål kräm som jag fick behålla i 10 min. Jag ville bara att allt skulle vara över så vi kunde gå hem till våran son och börja läka. Aldrig glöma men i bästa fall slicka såren och gå vidare.
 
Det svåraste i sorgen över att ha förlorat ett barn under graviditeten är att det behandlas som om det aldrig fanns. Efter att jag och Markus har delat med oss av våran historia och hur vi känner är det många som har hört av sig eller sagt till oss att även dem har fått missfall och förlorat efterlängtade barn. Vi är många som inte får något öppet utrymme att prata om detta. Vi har rätt att sörja och bli tagna på allvar i våran sorg. Detta är något som som vi behöver lyfta och känna att vi kan prata om.
 
♥ ♥ ♥
 
Tidigare inlägg:

Allra käraste ni

Godmorgon allra Käraste ni.
Jag vill tack er alla som tog er tiden att läsa mitt inlägg igår. Att läsa era kommentarer och få mota så mycket positiv energi är så stort. Efter allt som hänt så värmer det att få höra att så många bryr sig och har gått igenom liknade saker.
 
 
Vi pratar aldrig om missfall och detta gör att en känner sig väldigt ensam. Det kändes som om det endast är vi som någonsin har gåt igenom något som detta. Men efter att ha berättat högt hur vi känner märker jag hur otroligt många det är som har fått missfall och vilken enorm sorg det leder till när en gått och längtat efter ett barn.
 
 
Jag förstår att sjuksköterskorna och läkarna på MVC måste se på det så objektivt som möjligt för att behålla en professionell hållning mot sina patienter. Dem hjälper kvinnor med missfall, aborter och andra undersökningar varje dag. Men för mig och Markus var det första gången och vi hade önskat att någon såg att vi var ledsna och bekräftat att det var okej att sörja.  
 
Jag fick en fråga om hur exakt det går till när dem hjälper en att starta en förlossning efter ett missfall och jag tänkte skriva ett inlägg om det framöver. Tack igen ni är så fina och underbara.
E V L I N A . Ö S T L U N D

-->